Ibland tänker jag att de största profeterna ofta befinner sig en bit ifrån kyrkans inre korridorer. Marcus Birro skriver en krönika i Expressen idag. När jag läser den blir jag tagen. Tagen av formuleringskonsten, av engagemanget, av det blottade hjärtat.Vi är ett land av matematiker. Vi ser livet som en uppgift som måste lösas, en fråga som garanterat har ett svar.
[...]
Vi mäter ut avståndet. Vi står med en armlängd mellan oss medan våra ögon skvallrar högt och tydligt om vår längtan efter närhet, efter tröst, efter en varsam varm hand över pannan.
Vi har frigjort oss från Gud. Det gjorde inte särskilt ont. Vi frigör oss från allting, från vår könstillhörighet, från ansvar, från moral och allvar.
Vi lyssnar knappt efter låga röster längre. Det skriks överallt. Låten som vinner handlar inte om någonting.
Läs hela krönikan här
Tidigare i dag har jag varit i Sofia församling och vi har funderat över hur engagemang och relationer hör ihop. Vi funderade över hur stödfunktioner som gör att den goda delaktigheten utvecklas kan se ut. Mer och mer tror jag framtidens kyrka behöver ge plats för hjärtan som möts. Där vi är varandras subjekt. Hur låter vi sådana miljöer få slå rot och ta plats?
När Ryds församling i Linköping stift beskriver sig i sin kortaste version skriver de:
Tillsammans är vi Svenska kyrkan i Ryd!
Du. Jag. Vi. Tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar