[...] Jag skriver allt mindre om kyrka, Gud, kristenhet och sånt. Det kräver så noggranna genomläsningar och ordval för att du inte ska anklaga mig för att inte vara kristen. Eller inte tillräckligt kristen.
Jag har till exempel inte berättat för dig om min kamp med att hitta en kyrka. Trots att jag är säker på att jag delar samma kamp med tiotusentals andra i Sverige. Jag har heller inte berättat för dig om hur jag kämpar med att leva som jag tror att Gud - en makt som jag hävdar söker relation till människan - vill [...]
... orden kommer från en bloggpost från Emanuel Karlsten, webbredaktör på Dagen.se. Han skriver om längtan men också om smärtan att inte rymmas och våga ge uttryck för det svåra. Om erfarenheten att när man skriver om något svårt, kanske rent av kontroversiellt, översköljs mailkorgen men hatmail och direkta påhopp.
Läs hela inlägget här
Emanuel är läsvärd, tänkvärd. Läser man kommentarerna till bloggposten ser man att flera känner igen sig. De som blivit vingklippta av den som tror sig veta mer, de som också längtar efter en plats där man ryms med sin tro men sen länge gett upp.
Jag tror att detta är oerhört viktiga frågor för oss som älskar vår kyrka - vilken chattering vi än tillhör. I grund och botten handlar det ju om vem kyrkan är, om vem som sätter agendan och har tolkningsföreträde. Det handlar om vi tror att kyrkans väsen är regler och levnadssätt eller om det är befrielse och livsluft, om vad som är centrum och periferi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar