Det som hänger kvar blir omistligt

Hade en spännande förmiddag igår med ett kreativt och konstruktivt arbetslag. Vi jobbade med behov och goda strukturer för att utveckla frivilligheten och delaktigheten hos dem. Vi hade ett livligt samtal om vilka goda strukturer som behövs och vilka behov man kan se där ideella insatser verkligen skulle behövas och uppskattas.

Mitt i detta intensiva samtalet kom kanske den viktigaste meningen under förmiddagen.

Men hörrni kollegor.
- Vi måste komma ihåg att de frivilliga hos oss är kittet och det som de som liksom fyller i alla tomrum. Vi får inte glömma det när vi ska skapa goda strukturer. Det är ju därför vi gör det här.

Jag åkte därifrån med god smak i munnen och med två meningar som jag vill komma ihåg:

De "frivilliga" i församlingen är kittet, de är de som fyller upp mellanrummen och tomrummen. De är omistliga för församlingens liv.